Igår fick jag ett dödsbud. Min, ja, närmaste vän har gått bort. Tragiskt men kanske ändå genomtänkt… Jag saknar dig så!! Jag är arg på dig för att du bara lämnat mig utan att säga något!! Jag kommer aldrig att få veta varför!!
Du kan skratta med din vän så tårarna rinner.
Ni kan skoja om allt utan att någon av er tar illa upp.
Ibland räcker att man tittar på varandra så fnittrar man.
Man vet vad den andra tänker det känns skönt och tryggt.
Ni kan ringa varandra och lösa korsord per telefon
inget ovanligt det.
Inte heller det att hon kommer och överraskar
dig med en paj när du är sjuk.
Ni vet var ni har varandra.
Ni kan sitta tyst i timmar i samma rum.
Hon ser inte snett på dig om dina tårar rinner av sorg.
Hon tröstar dig och lägger sin arm om dig.
Hon vet hur ont det gör,
hon har själv varit där.
Ni behöver inga ord och det känns skönt
Ni har så många gemensamma minnen att
ni kan skriva en bok.
Ett kapitel skulle handla om att köpa gardinstång
det tog ju bara åtta timmar och bara ni vet varför.
En vän kan alltid ifrågasätta utan
att du blir arg eller ledsen.
Jag längtar efter dig nu, min vän!
Alla trevliga kommentarer