Men jag kan ju säga att allt kändes inte bra. Som att vakna upp . Jag bara grät, grät, grät….. och alla trodde att jag hade ont men det hade jag inte. Jag grät för att mitt liv var över och jag var helt ensam. Så kändes det. Det att jag inte hade känsel i benen gjorde ju inte saken bätre! Och det var för att dom lade mig dåligt på britse. Hade ju diskbrott! Jag försökte säga det till narkossköterskan innan jag somnade men fick nog inte fram det för jag var rejält nerdrogad.

Skönt det att inte veta nått om vad som händer utan bara sväva….. Det sista innan operationen jag kommer ihåg var det när dom försökte sticka in en nål, stor som en orm, i mitt armveck  som var söndertrasat av en ambulans sköterska som inte fick till det. Då for jag i taket av smärta och hon fick ringa in hjälp. Dom tog nog den andra armen då eller foten….jag var i sjunde himlen då……

Kan tänka mig att många är ledsna när dom kommer dit. Personalen var väldigt förstående och det fanns ingen gräns på lugnande medel man kunde få innan man kördes in till narkosrummet. Timmen jag hann vara på avdelningen gick oerhört snabbt. Precis som att tiden ville att jag inte skulle hinna tänka efter.

Sköterskorna sprang in och ut i rummet, klädesbyte, prover, medeciner i stora lass. Kände mig faktiskt lite dosig av alla piller. Sen var det den vänliga som berättade för mig hur allt skulle gå till. Planerat var narkos för mitt diskbrott annars är det epiduralbedövning. Och jag som är rädd för att sövas! Eller att jag inte vaknar. Så var det dax för mer lugnande när jag berättat detta för dom vänliga sköterskorna.

Att dom först skulle prova gå in vaginalt kändes bra, vill inte ha ärr. Men annars så tycker jag att jag inte fick tillräckligt med information om ALLT innan operationen. Jag var ju inte ens klar i huvudet för att ställa frågor. Så här efteråt så känner jag att jag borde ha blivit mera informerad av allt runt hela operationen. Hur jag skulle fungera som kvinna och hur samlivet skulle bli. Men är det akut så är det, då får man ta frågorna sedan.

Gör flera inlägg om detta inom kort…..

Det var ju mycket annat som tyngde mig. Jag stog åter ensam med alla mina tankar och funderingar och fick inga svar. Jo, genom FB att du blivit sambo! Hur kan man med nått sånt bara någon vecka efter breaket? Och när jag stog inför att bli av med min ‘kvinnlighet’ ? Lögner och bedrägeri fattades inte i livet.

Det gick inte ens två veckor innan jag blev inringd, det blev en akuttid jag fick ta. Allting gick för snabbt, tok för snabbt. Jag hann inte få till mig vad som skulle hända och hur allt skulle bli efter ingreppet. Jag visste bara att livmorden skulle bort. Hade inte hunnit att vänja mig vid tanken. Tusen frågor hade jag. Fick inte många svar. Ett svar va ‘ man går in vaginalt och sen blir det en öppning in till buken….’

Tur att jag var hård drogad då för jag kommer ihåg hur chockad jag va och kunde se framför mig att i framtiden kunde spermierna nå min mun, typ ‘bakvägen’. Tur som var så funkar det ju inte riktigt så. Utan man blev ju igensydd. Vilket sköterskan inte berättade eller så kunde jag inte höra det för mina maddrömsliknande tankar om ‘öppen’ vagina.