Drömmen om Australien

Del 13

Uppdatering har varit kass här! Förlåt! Men nu så…..

Denna aborginkille kom ju tillbaka sedan och undrade varför min dotter inte ville vara med han längre. Är vi inte ihop? Efter fyra månader trodde han att hon väntade på honom ( dom var 15 år ). Hans förklaring var att han ‘vandrat runt’ vilket han säkert gjort också eftersom hans föräldrar inte ens viste var han var! Det är ju ett ‘vandrande folk’.  Det som jag helst mins av denna kille är hans sätt att tända en cigg. Han tog bara två stenar och gned dom mor varandra och fick eld. Han gick oftast barfota eller i thongs.  Men den romansen tog slut där utan dramatik. Min dotter hade ju ‘gått vidare’, det gör man ju när man är 15.

Det kändes skönt när mina barn hade funnit vänner och lite romans. Men vi, som föräldrar. Det var ju så himla svårt att knyta kontakter. Fast jag är/var social så gick ju mina kontakter ut mer på mammor till barnens kompisar ( dom hade redan ett nätverk ) eller min mans arbetskompisar. Dessa hade sina familjer och vänner och inte tid med ett nytt ‘bekantskap’ på det sättet. Vi var främlingar. Dom var ovana vid exotiska främlingar.

Min vardag bestod av hemsysslor, ta hand om minstingen och köra ‘taxi’  🙂 Min man hade friare ‘händer’.  Han var mer ute med sina jobbar’mates’ på pubben t.ex. Det är ju helt vanligt att man går ut efter jobbet och tar sig några ‘bärs’. Inom vissa brancher är det mer en vana än ovana. VId ca sju tiden tar man sig hemåt och till familjemiddagen. Resten av kvällen bör man tillbringa med familjen.

Så har såg det ut hos då när allt var bra….

Del 12

Livet gick vidare och man försökte anpassa sig som vuxen. Tjejerna hade ju redan fått sina ‘platser’ i sin krets. Det var dagligen kompisar hos oss och jag njöt av det. Roligt med folk:) Jag har alltid tänkt att mina barn och dess kompisar ska samlas hos oss inte på gatan. Då kommer man närmare kompisarna och vet lite vad dom håller på med.

Discot kom sen, så klart. Jag är glad för att det ordnas så mycket discon för dom som är under 18. Varje fredag hade jag vanen full med tjerer (7) när det var dax för discot! På våran nattklubb hade dom drog- och alkoholfri disco då (19-22), kanon grej! Men min lilla pluttenutta gick ju och förälskade sig i en aborgin!! Inget fel i det alls….men hennes hjärta blev ju krossat senare!

Killen som hon förälskat sig i var jättego. Men jag förstog snart att det inte riktigt funkade.  Han var 85% aborginier och min lilla prinsessa var ju scandinavier. Jag förstår min dotter. Hon förälskade sig i hans dans och hans stil. Men han kan ju inte ta något ansvar för ett förhållande. Jag hade inget att säga till om här, inte! Denne var hennes framtide man….ja, ja… det gick fem månader på denna romans och hon kommer hem och säger att han är borta. Borta? Ja, han gick iväg för fyra månader sedan och ingen vet vart…..

Typisk aborginer… och kramade extra om min dotter….

DEL11 

När vi väl gjort oss hemma i huset och allt flöt kändes det ibland att man kunde stanna kvar i Australien. Men vi hade vårat hus kvar i Finland, som min mamma tog hand om, och alla ja, alla vänner och släkt. När vi flyttade in i huset hade vi en lite fest för våra vänner. Då satt det en finsk man ute på gården och sa ‘har ni sett? polstjärnan! och där!! flyger Quantas till Europa’!  Vad jag längtade hem då! Det var varje kväll samma tid, vi satt ofta och tittade på det. Vad vi tänkte sa vi inte högt, jag vet bara vad jag tänkte just då. Och jag gråter nu när jag tänker tillbaka….

DEL 10

 Killarna flyttade ut!!  Jag hjälpte till med allt och skrev mitt namn på alla dokument som behövdes, men bara för att få frid hemma! Jag suckade djupt för nu ska vi börja ha ett normalt familjeliv, trodde jag ja 😦 

Vårat nya hus var en dröm och tjejerna fick snabbt kompisar i skolan. Men konstiga påhopp från både lärare och elever; för att dom kunde FÖR BRA engelska! Så mina barn blev utstötta i AUSTRALIEN pg a sina kunskaper i engelska. Det har faktiskt följt dom ända hit!!! Hör och häpnad efter 10 år i Australien som ung i en  arbetsintervju: ‘ Kan du skriva utan accent?’ !!!! Hon fick självklart detta superjobb och sa att efter tre månader så skulle idioten (gift med ägaren) som ställde fråga få veta hut!

Men när hon var 15 var det andra bullar. Som tur var så bodde vi ett väldigt lugnt villaområde, St.Clair , där fanns mycket att göra och nära till allt om man hade bil, vilket vi då  hade. Jag var en självklar taxi när det väl gällde. Det var jag gladeligen eftersom det inte är så säkert att visa sig ute efter mörker själv. Du kan inte se någon människa ute på en ödslig gata i australien. Och när du kör bil i mörkret så brukar man ha bilen låst.

Så mina döttrar hade jag sten koll på. Och det behövdes. Kompisar och nyfikenhet för det förbjudna drog ju!

Det var en underbar tid med att ha två vackra döttrar på 13 och 14. Dom var populära och vårat hem blev snabbt en träffpunkt. Det tyckte jag var bra. Jag hade koll och barnen kunde känna sig säkra. Som det hör till så bjöd jag alltid på ‘lemonade’, köpt från den lokala gubben och sandwich (trekanter) om jag kom med det jag ville frukt och grönsaker blev dom helt saliga!

Så vi från norden kunde lära dom något nyttigt!! Nyttigt som dom hade i handräckhåll!

DEL 9 

Det kändes skönt med en vanlig vardag! Men dom finska killarna var kvar och det gällde att få ett eget boende till dom. Så jag skrapade ihop några referenser av det aussien jag kände och till slut fick vi tag på en lägenhet till dom. Jag hade lärt mig spelet nu. När jag rott detta i land kommer det en familj med tre barn. Pappan i familjen hade redan jobb där min man jobbade men annars viste dom ingeting om landet. Att åka bort så långt med barn utan att ta reda på nått är ganska vågat. När det gick upp för dom att det knappt är någon som cycklar, att man äter mycket onyttigt, droger är lika vanligt som cigg, att barnen inte ska leka ute ensamma på gatan eller att vissa områden är vita inte så välkomna, så började det rulla med dom också. Frugan i familjen var väldigt driven och jag gav bara råd om ad hon skulle göra och hon skötte det själv.

Överlag så hade vi under åren en hel del främmande folk som ‘landade’ hos oss för vi skulle slussa dom vidare. Bara några få var tacksamma men aldrig att vi fick ett öre för övernattningar (allt från 5 nätter till 3 månader) ändå öppnade vi vårat hem för dem. En journalist var t om förbannad för att han inte fick privat badrum! Han visste att han kom till ett privat hem, en familj, inget hotell! Men allt det har jag bara vuxit med och blivit starkare, men har fortfarande svårt att säga NEJ.

Vi sökte oss till ett villaområde nära skolan för att det skulle bli en lugn miljö för barnen och nära till kompisarna. Det är ett enormt utbud av hus/l-heter att hyra, bara välja vilken du gillar bäst. Vi var och tittade på så många! Ingen var lik ett hus vi någonsin tidigare sett. Heltäckande matta så gott som överallt, många med gasspis (!), ingen hade en hall, dom flesta hade ‘sunrum’ eller två vardagsrum. Mycket öppna ytor och små sovrum. Vi hittade ett ‘drömhus‘ med sex rum och stort barkök med ett badrum men det kvittade för det fanns separat toa. En swimingpool och den krämfärgade mattan samt stengolvet i köket gjorde att vi kände oss riktigt nöjda! En härlig uteplats med murad grill och lagom med växter och många palmer gjorde mig säker på att jag skulle klara av trädgården! ( har ju svarta fingrar )

Våran första vinter down under gick på flyt. Vi behövde inga ‘vinterkläder’ för det var ca 15-20 grader om dagarna och det tar ca 3 år för kroppen att ställa om sig vid en klimatförändring ( min dotter fryser ihjäl nu om det är under +20! ) Men lokalerna var ju förvånade när vi gick omkring i kjol och shorts när dom hade päls och vinterstövlar 🙂 Snacka om att sticka ut!

Jag lägger ut lite typiska aussie hus på min FLICKR under mappen ‘olika inredningar’.

DEL 8

Tanken var att vi skulle återvända hem till Finland under sommaren (vintern i AU) men på något sätt blev det att vi kände att man inte hunnit se allt som vi ville se. Samtidigt som min stora oro för tjejernas skolgång blev allt större. Vi bestämde att vi skulle stanna några månader till och ta den tiden till att åka runt. Det var ju ändå sommarlov hemma och skolan skulle inte börja förrän i augusti.

Det var som detta beslut gav en klackspark åt allt. Vi fick arbetstillstånd vilket resulterade i att tjejerna fick börja skolan. Jag tyckte ju dock att det var konstigt, för det enda jag då gjorde att jag ringde rektorn och berättade detta och han sa att vi var välkomna på måndag! Utan att ens fråga efter visumet eller pass så gick det så lätt. Tänk att jag varit ärlig hela tiden, i onödan!! Jag som träffat lokala politiker, skrivit insändare och på alla sätt försöt att hitta en skolplats till dom. Så gick det så här lätt!

Dagarna därefter blev spännande. Vi skulle köpa skoluniformen, blå kjol eller short och vit skorta. I St. Marys fanns affären som sålde skoluniformer. Men att hitta sånt som passade var lite svårt. Tjejerna var ju långa och smala och kläderna sydda för korta och mulliga 🙂 När vi hittat rätt storlek på längden så sydde dom in skortsen åt oss i rätt passform. Äntligen !! En mer normal vardag för oss alla.

Skolan började med galans. Lärarna och eleverna kunde inte förstå att tjejerna var så bra på engelska (bättre än det flesta andra elever) och vi fick övertyga dom om att i Finland har man finska som hemspråk inte engelska. Efter att först förklara var Finland låg, så de flesta hade hört talas om Europa men hade ingen hum om att det bestod av olika länder. Nästan alla trodde att det var ett stort land. Ämnena var väldigt långt efter än vad vi var vana vid och arbetsmetoden annorlunda också. Det var typ föreläsningar, där delades kopior ut av arbetsblad sen var det upp till eleven att själv ta reda på mer och lära sig och inför proven gällde det att läsa på. Efter ett tag visade det sid att bara du lyssnade på föreläsningen så klarade du av proven och förhören. Så tjejerna blev mindre intreserade av skolan för det var för lätt och man fick inga utmaningar eller extra uppgifter. De gick nu i klass 6 och 7.

En annan skillnad var ju det att man skulle ha matsäck med sig. Vid detta lag så hade jag mindre inflytan på tjejernas val av lunckbox, dom ville ju ha det deras klasskompisar hade. Det vill säga; söta snacks och annat ‘mums’ eller så tog dom pengar med sig och åt på Mc Donalds eller KFC. Dessa finner man ofta i närheten av skolor. Tur att jag kunde bestämma våran middagsmat som fortfarande var hälsosam ur nordisk synpunkt.

DEL 7

Det var april och hösten började komma fast, för oss var det sommarvärme på 20-25 grader 🙂 Men det var bara vi som badare vid utebassängerna! Allt började falla på sin plats med tanke på att vi snart skulle åka hem. Vi fick besök hemifrån av två arbetskompisar till min man, två unga killar 20 resp 21år. Dom skulle bara komma ner och hade tänkt sig att jobba lite och åka runt och njuta av landet.Det var snack om att dom fick vara hos oss dom första nätterna sen skulle vi fixa med boende och allt det andra praktiska. Jag hade fullt upp med mina barn och hemmet samt det nyfunna landet att upptäcka så jag tänkte inte mer på att de skulle uppstå problem med killarna. Killarna kom och började jobba direkt utan ‘workingvisa’, arbetstillstånd dock, men det gjorde dom flesta som vi kände just då. De samåkte med min man och serben så jag hade bilen på dagarna.

En dag tog vi oss till ett vad vi tyckte såg ut som ett stort privatstall och frågade om det var möjligt att hyra hästar för ridning. Och det gick bra fick vi höra och att betala det gjorde som vi ville med:) lite annorlunda mot här hemma. Så tjejerna började rida först en gång i veckan och det hela slutade med varje dag. Ägaren till hästarna frågade om tjejerna ville vara med på en gruppridning då kunde dom lära sig mera. Javisst, var ju ett naturligt svar! Dom hade hittat sitt i detta främmande land! Så dom kom med i en grupp tjejer/kvinnor som träffades ett par gånger i veckan och red ut i naturen. De fick även samåka med dom andra så jag och lilltjejen kunde under tiden göra ‘våra’grejer.

Vi upptäckte att i Australien så är inte alltid en vingård vad det låter som i våra öron. Jodå, det handlar om lokal vinodling som ordnar vinprovning, säljer ostar och annat smått och gott samt att dom har linedance kvällar på lördagar. Men där kan man även finna en lite ‘lekpark’ för dom små som är öppen på dagarna (nu har dom öppet bara på helger) på Vicary’s Winery. Än så länge håller dom sig till den nationella vinmarknaden. Dit tog vi en picknik varje vecka med andra mammor jag lärt känna. Vi fick lära oss deras ‘matsäckar‘ och dom hade roligt åt våra ‘hälsosamma’ små lunchlådor 🙂 Vi hade då inte med oss ‘mjuktoasbröd’ eller sockrare ‘flingsnacks’ varken då eller senare. Dock ville ju lillstumpan smaka på dessa ‘godbitar’ vilken jag inte kunde förneka 🙂 Språket mellan barnen var fortfarande lite suddigt. Robin frågade flera gånger sin mamma ‘vad är det Siina säger’? när mamman svarade då nöjde hon sig med att säga’ ja, tyckte väl också det’  🙂 fast det inte var åt det hållet alls!

Killarna vi hade hos en verkade inte ha bråttom med att fixa något eget boende. Tiden gick men jag fick hjälp med tjejernas skolgång, matten, vilket alla var glada över. Det var lugn och fröjd hemma nu. Och vi var glada över att tjejerna funnit sitt och hade fått några kompisar på ridningen och jag var fullt upptagen att ‘rulla’ hemmet, visst var allt svårare och annorlunda innan man lärde sig t ex att handla gräddfil istället för färdigvispade söt grädde:)

….i nästa del förbereder vi oss att åka hem eller?

Jag gör en omvändning här. Under det blåa sträcket kan du läsa våra första månader Down Under. Gör detta för att det blir lättare för mig att skriva. Så vill du läsa början på storyn så skrolla ner en bit 🙂

***************************************************************************************** 

 DEL 1

Det att vi hamnade i Australien i mitten på 90 talet har mycket att göra med vårat ’drag’ utomlands och till lite äventyrer. Vi hade enda sedan vi träffades (1980) rest mycket, mest i väst Europa. Och att vi fick barn senare var inget hinder. Den äldsta var bara 3 veckor när vi åkte till Belgien* (bodde på camping i husbil i en månad). Så när vi pratade med barnen om Australien vad det inga som helst tecken på att dom inte ville åka. Det ända man kunde höra var kanske att ’är vi dom ända vita där då?’ J

Barnen var då 11,10 och 1. Hela tiden var det prat om att BARA vara borta i 6 månader.

Att vi fick denna idé var att mitt man hade en arbetskompis som varit i Australien på 70 talet och jobbat på byggen. Varje fikarast berättade han historier om landet Down Under. Inget negativt kom upp, bara positiva saker. Det var ju bra där nere på 60- och 70-talet. Dom nordbor i Australien som nu är rika gjorde ju sin ’karriär’ just under den tiden. Sen var det så att denna snubbe som arbetskompisen jobbat åt hade fortfarande en byggfirma och hade kontaktat han ifall han ville komma ner och jobba igen. Men han hade tackat nej, kände sig för gammal för det. Men min man däremot blev ju väldigt intresserad. Det gick ju mot hösten och byggarbetare är ju ofta utomhus så att åka till värmen och bygga i stället lockar ju mycket mera.

Slag i saken, han kommer hem frågar mig om jag skulle vilja bo ett tag i kängurunas land. Hmm, ja, visst, svarade jag tvekande. Visste ju inte så mycket om att BO i Australien. Jag hade just då mycket i mitt huvud också. Bearbetade en tragisk händelse, vi skulle åka till London om en vecka och hade nog lite svårt att ta till mig detta med Australien.

Men maken ringde mannen med byggfirman och fick grönt ljus med en gång. Det var bara att komma. Sen kom nästa problem att vi skulle komma som en familj. Men, ’No Worries’, kom ner ni bara så fixar vi boende och sånt.

Min mamma var peppig och sa att klart vi ska prova på detta. Hon hade ju själv sökt till Australien 1966 men fått avslag för att hon var ensamstående. Jag hade flera gånger som vuxen sagt till henne att varför hon inte bara gifte sig med någon som också vill dit och sen skilt sig. Men nu såg hon en fin chans för oss.

* Mitt ex har en historia som profettionell sport man. Vilket krävde träning i Europa samt att flesta tävlingar var där.

DEL 2

När vi väl hade bestämt oss för att åka ner till Australien och se hur livet är där och se oss omkring lite, då började det att rulla på. Jag ville ta reda så mycket som möjligt om det främmande landet. På den tiden hade vi inte internet, så jag ringde runt och beställde broschyrer. Gick med i alla Australien-föreningar jag hittade. Gick igenom med tjejernas skola hur allt skulle skötas med skolgång. Det skulle bli per korrespondens.

Vi sålde våran husbil den hade vi tänkt sälja ändå. Kom överens om att min mamma skulle bo i huset och ta hand om hunden så länge vi var borta, låter som en kort semesterresa!

När allt det var avklarat var det bara att beställa biljetter. Dom billigaste hittade jag på rutten Stockholm-Athen-Sydney med Olympos ,som senare gick i konkurs, 25.000kr för fem personer t/r.

Det var nu ca 3 månader tills vi skulle åka. Det kändes overkligt mest nog för att allt hade gått så snabbt. Från att Australien nämndes första gången hade det bara gått 4 månader. Under tiden som vi väntade på att åka rullade vardagen på och först när vi fick visumen så kändes det verkligt, nu skulle vi iväg. 

Att packa inför en sådan resa med familj är närmast omöjligt att göra rätt, visade det sig sen. Tjejerna skulle ha skolmaterial med sig samt att dom fick ta med sig det absolut viktigaste från deras rum. Jag kan inte förstå att vi klarade det utan att behöva betala för övervikt! Vi hade 7 väskor när vi började färden mot det okända.

Det var en gråmulen dag när vi vinkade adjö till min mamma och hunden. Det fälldes en och annan tår. Men vi skulle ju ses snart…Viking Line tog oss till Sverige och en buss till Arlanda. Tjohej, var vi i Athene och den natten var den ingen annan en den lille som sov. Vi hade en chans att vända hem… Men istället landade vi i Sydney 19 timmar senare efter en ok flygning med två tonåringar som bara nästan hade slagit ihjäl varandra och en liten som förtrollat dom flesta

medpassagerare.

I tullen åkte vi ju fast så klart. En av tjejerna hade packat med sig sin favorit nyckelring av någonslags päls(!). Får EJ medtas! Men tullmannen var snäll när han såg våra miner och lät dottern ta nyckelringen med sig , hon har den än idag.

Det var som att gå in i en vägg av HETTA när dörrarna öppnade sig mot det okända. Det som slog mig först var att jag är fel klädd! den känslan följde mig under åren. Jeans och T-skirt var alldeles för mycket i den 32 gradiga januari värmen. Som i en dimma såg jag en stor skylt där det stod vårat namn och under skylten tre människor som hade svårt för att hålla sig för skratt.

Det var den familjen som skulle ’ta hand’ om oss. Dom tyckte vi såg så ’finska’ ut, bleka och välklädda. Jag tror vi såg mest trötta ut. Längtade bara efter en säng och dusch…

Glömmer aldrig färden till hotellet vi skulle bo på dom första nätterna. Byggnaderna var som från en vilda västern film. Små, små butiker sida vid sida, kvarter efter kvarter, hotellen och pubarna avlöste varandra på den långa Parramatta Road. Det var inte långt; hade tjejen sagt som körde den bilen jag satt i. Hon pratade mycket och fort på engelska och jag var bara SÅÅ trött, knappt sovit något på två dygn, så jag minst inte mycket av vad hon sa. Men jag minns alla synintryck och lukten av värme och växter.

Efter att ha kört i 50 min var vi framme. Härligt! Vi fick stora rum och efter att ha duschat och konstaterat att vattnet rinner åt ett annat håll när man spolar, somnade vi. Bara för att efter ca 10 timmar vakna till…

 

DEL 3

Jag visste inte om det var dag eller natt när jag vaknade till det hemskaste oväder jag upplevt. Himlen lös vit av blixtrarna och det kändes som hela hotellet rörde på sig av kraften på dunder och brak. Jag som är livrädd för åskväder, fick uppleva att även oväder Down Under är annorlunda. Hela familjen vaknade ju och alla andra tyckte det var häftigt, förutom jag då. Första gången jag tänkte att vart har jag tagit mina barn? Vi måste alla ha somnat om för när det knackade på dörren var det strålande sol och våran ’värd’ undrade om vi inte var hungriga? Vi hade sovit nästan ett dygn!

Efter dusch och annan uppfräschning var vi redo att börja ’upptäcka’ våran nya omgivning. Hotellet låg vid utkanten av ett bostadsområde, St Clair. Som alla andra liknande hotell fanns där en restaurang, pub och bottle shop (system). Precis bredvid låg Shell och Kentucky Frie Chicken. Hotellet var familjedrivet och våran värd hade ’pratat’ ett bra pris till oss för boendet (vilken sedan inte stämde). Efter en minst sagt ’Alice i Underlandet’ promenad gick vi för att äta. Vi möttes av glada människor i restaurangen, som om vi var gamla bekanta.

Ryktet hade gått att en finsk familj landat i St Clair som inte hade fått en nordlig invandrade sedan början på 80 talet. Man kände sig minst sagt lite uppvaktad och det var trevligt att känna sig välkommen. Nu efteråt tänkt så var det nog ganska komiskt. Vi bleka, trötta, felklädda, blonda norborn mitt bland solbrända, glada block’s (män) i shorts, tanktops och thongs. Vi hade ju gjort som hemma tagit på oss lite finare, det var ju trots allt våran första middag/frukost/lunch (klockan var 16) och Australiens nationaldag, 26 januari.

Våran värd anslöt sig till oss och bjöd på en god middag och dryck till. Tjejerna blev bjudna av ägaren till att hämta så mycket dricka och glass dom ville. Men som blyga och väluppfostrade (?) blev det bara två glas. Under flera timmars tid berättade värden om livet i australien och vi fick en snabbkurs i det ena och det andra. Att aldrig t ex se människan till dess utseende i detta land. Dom som verkligen är NÅTT visar det inte.

Han berättade hur han i mitten på 60 talet kom till australien med stora drömmar. Han blev aldrig en reklamman utan började med att sälja kycklingrätter från en husvagn i ett industri område. Idéer hade han gott om och det var det som tog han framåt samt viss risktagande. Han hade byggt upp ett litet imperium med byggfirma och några restauranger. Ni må tro att när vi hörde hans story samt senare en del andra så började vi ju tänka att här kan man kanske förverkliga sina drömmar…I varje fall blev vi mätta på alla sätt av nya intryck.

Fortsättning följer om hur vi söker boende…´

DEL 4

Fem dagar efter att vi anlänt till Australien började ’vardagen’.
Jag kände att jag inte riktigt hade landat, för det kändes ju som semester egentligen men det var inte det ändå. Sköna känslan av sol och värme, lätta kläder. Men och andra sidan oron för boende och tjejernas skolgång. Jag viste att vi måste ha fast boende för att få in dom i skolan. Det var ju liksom tanken, att dom skulle lära sig bättre engelska och få kompisar under den tiden vi var där.
Kommer ihåg första gången vi skulle åka till St Marys, som var då ett lite större ställe med alla affärer, banker och matställen. Busshållplatsen var precis utanför hotellet och vi gick ner för att kolla när den går. Det stod redan några där och väntade, så vi tänkte att den kommer strax. Efter ca 10 min frågade vi en äldre man vilken tid bussen kommer, två gånger i timmen gick den och ibland var den försenad! Ok…första felet, inget vatten med oss, genomsvetta av bara att stå och gnälliga barn. Då var det bara springa in på Shell och köpa en flaska vatten. Vilket gick åt med en gång. Efter det gick jag inte utanför tröskeln utan vattenfalska och den vanan har jag ännu.
Bussen kom och jag stod snällt i kön med barnen och fick uppleva att i Australien är inte ens köandet till bussen likadant. Där går gamlingar på först, småbarn, sedan mammor med småbarn, dom som har månadskort, kvinnor, flickor och sedan män oftast i denna ordning.
Men detta med boendet visade sig vara svårare än jag tänkt mig. Våran värd hade ju lovat fixa boende till oss men eftersom inget hänt på en vecka så tänkte jag att jag måste göra nått. Gick in på alla Real Estate’s Uthyrning av l-het, hus, kontor längst St.Marys huvudgata  där låg alla . Alla ställde samma fråga; referenser, fast adress nu, fast telefon, känner ni någon ’viktigpetter’ här? Svaret på allt det var ju nej.Sen när jag sa att vi aldrig hyrt förut utan bott i bostadrätt och villa, så trodde dom inte på mig, så gör ju ingen tyckte dom!Och att vi hade ju inte uppehållstillstånd heller. Där var ekkorhjulet färdigt, ingen fast adress =ingen skola = inga referenser = ingen telefon = inga vänner. Kände mig ganska slagen just då. ALLA jag pratat med hade sagt hur lätt det var att fixa hyreslägenhet här. Jag tänkte att jag ska visa dom och komma med referenser och en radda med vänner, som kan gå i godo för oss.
Efter att ha ätit kinabuffé vilket tjejerna faktiskt gillade tog vi oss tillbaka till hotellet med skön aircondition och min uppgift kändes vara att skriva ner det jag MÅSTE göra nästa dag för att det skulle hända nått. Det blev ju dyrt på hotell, det viste jag. Och jag ville att vi skulle ha ett ’hem’ så fort som möjligt. Som vanligt var det ju bara jag som oroade mig nu för våran situation. Men jag hade en plan.
Fortsättning följer…

 

DEL 5

 

Min plan gick ut på att skaffa vänner så snabbt som möjligt för jag hade kommit på att man kan inte ens kan hyra en tvättmaskin om man inte har recensioner! Nu hade vi varit Down Under i knappt två veckor, bott på hotell och dollarbilderna bara vimlade för mina ögon för notan från hotellet. Min man sa att det är lugnt, våran värd har ju pratat ett bra pris till oss…mmm ok då. Jag började prata med han om hans arbetskompisar, vad var det för killar? Ja, vanliga, sa han. Ett par lite äldre och resten i samma ålder eller yngre. Vad det någon som hade familj och barn, som vi? Nej, inte direkt. Mest singlar och kåkfarare.Jahaja, tänkte jag då.

Planen med vänner krympte i mina tankar. Men han du åker till jobbet med då, denna serbiska man? Tror du han vet om någon lägenhet man kan hyra, frågade jag mannen. Dagen därpå hade han frågat och serben sa att ‘jamen, att du inte frågat tidigare! Min bror åkte till Europa och har en trea tom, möblerad och med telefon!’ Jipii!! Vi hade ett ‘hem’!

Perfekt för oss. I St Marys, nära affärer och tåg. Vi hade allt i lägenheten, vitvaror, tvättmaskin, tv. Hyran var billig. Men men, när vi lämnade hotellet kom chocken! Jag kan inte ens med att säga hur mycket det kostade, tänk er två veckor, två dubbelrum, det kostade oss 25% av våran sex månaders resebudget! Värden var bara ytligt bekant med hotellägaren…Jag var på väg att lära mig att tänka i andra banor. Man blir nog sådan när det krisar sig riktigt och man är i stressituationer. Inte vid detta tillfälle men senare kom jag på hur viktigt ett nätverk är att ha runt sig när man behöver hjälp.

Vi flyttade till lägenheten, köpte en billig bil, Nissan Blue Bird Combi gammal modell. Vardagen rullade på för mannen och min och tjejernas var ju lite omtumlande. Vad det semester, oftast +40, eller vardag med skola? Vi försökte komma in i ett mönster efter några veckor. På morgonen en timme skola, sen bad, utflykt, handla. På kvällen när det svalnat igen ett par timmar skola. Det funkade bra och alla dom praktiska uppgifterna blev väldigt bra. I hemkunskap fick dom göra själv maten, duka, förklara och vi tog kort och skickade till skolan. Det blev ju jätte spännande för maten var så annorlunda Down Under.

Så februari och mars flöt på. Vi gjorde långa utflykter på helgerna, åkte runt mycket och såg mycket av den australiska naturen. Det var hemskt varmt hela tiden, mellan 30 – 40. Men vi hade AC i våran gamla skrutta. Allt var så underbart vackert och annorlunda!Vilken härlig ‘time out’ vi skulle få på sex månader! tänkte jag.

Fortsättning följer…

DEL 6

I slutet av mars när hösten började närma sig, kom flera kraftiga oväder, stormar. Inget som vi är vana vid här hemma utan sådana att man inte ens kan gå upprett utomhus. Tv och radio varnar för att ge sig ut i dessa oväder. Skrämmande när minstingens vagn håller på att blåsa omkull! Den hösten brann det väldigt mycket i Penrith området. En gång så starkt och länge att man inte kunde gå ut på ett par dagar och man skulle hålla fönstren stängda. Dom man såg ute hade masker för mun och näsa. Det var som i en film .

Vi hade blivit vänner med den serbiske mannen och hans familj. Åt middag hos dem och frun berättade helt öppet om deras trassliga förhållande och bl a om dottern som blev misshandlad av sin man. Oavsett land så finns det samma problem överallt.

Jag började känna att jag ville få väninnor som också hade småbarn så att man kunde dela lite såna samtalsämnen. Sökte mig då till en barn-föräldergrupp. Sånna ligger i det största förorterna och dom drivs helt idelt. Där öppnade sig en härlig värld för mig! Mammorna var bl a från Fidji, Indien, Italien, England och så flera aussien. Ni kan ju föreställa er hur exotiska VI var i den församlingen!! Fyra solbrända blondiner mitt bland fisbleka aussien! Hela tiden fick man höra ‘kom, kom och sätt dig i skuggan så du inte får sol på dig’. Hihi jag VILLE ju ha sol på mig. Var så stolt över min snygga solbränna och kände mig som 25 år! Detta ställe låg bara 3 kvarter från oss och vi gick dit två gånger i veckan, då det var öppet, tisdag och torsdag från 9-12. Barnen lekte med smutsiga leksaker, hade ruschkana och en lite pool. Även om det inte fanns gemensamt språk för alla så lekte dom fint ihop! På något sätt klarar sig dom mindre barnen allt sånt mycket lättare än vi äldre. Min lilla hade nu hunnit bli 2 år och började prata finskengelska.

Tonårstjejerna tyckte det var jobbigt med mamma som lärare och det blev allt svårare att motivera dom till att göra sin skoluppgifter. Ofta blev det onödig tjafs för jag ville att dom skulle göra bätre från sig i uppgifterna. Jag har väl alltid varit krävande vad det gäller skola och att man sköter sig. Men glad för det nu när tjejerna har lyckats bra i sina liv. Jag började bli smått förtvivlad över situationen. Även det att tjejerna inte hade kompisar gjorde ju att dom ständigt var på luven på varandra. Dom var nu 13 resp 12 år.

Av de mammor jag träffade så blev jag vän med en kvinna från Fidji, Mary,38, och hennes son Patrik,4, samt en aussie Danniel,28 och hennes dotter Robin,4, och son Shane,2. Jag var vid detta lag 37. Jag fick helt plötsligt mer innehåll i min vardag. Men oron för dom större tjejerna växte. Försökte att hitta på så mycket roligt med dom som det bara gick men ville ju ändå få en verklig ‘vardag’. Inte en bubla. Även om dom kom med till dessa familjer jag lärde känna så hade dom ju inga jämnåriga där. Och ni vet, då är det ju bara sura miner! Nu kom mitt sätt att uppfostra väldigt till lags. Jag ville ju att dom följer med och ser hur familjer i detta land fungerar inte att dom ligger kvar hemma och spottar i taket. Förstog ju att dom inte hade roligt alla gånger… Något ska göras på den fronten!

Fortsättningen följer… att se till att dom äldre tjejerna får kompisar….

7 responses

9 06 2007
fruskrivare

Så spännande att få ta del av dina upplevelser i Australien. En bekant till mig…eller rättare sagt ”min kompis kompis” som också är hennes syssling bor i Australien sen flera år tillbaka. Hon var på ”jordenrunt” resa med en kompis från början – kompisen ledsnade och for hem men hon stannade och gifte sig…..sen skiljde sig…nu omgift med trevligare man och har barn, hus, bra jobb och tryggt liv.

10 06 2007
blondie60

ja så det kan gå när man reser 🙂

29 07 2007
xtra

oj, d var mkt. FÖR mkt för mig………men jag försöker hinna ifatt här men du har ju vansinnigt mkt godis inne hos dig……….har inte ens klurat ut d där med taggar. kan du förklara? bettys förklaringar är ibland usla. ibland bra. men azzå: om jag nu laddar ner musik………ska jag skriva en tagg (musik) DET fattar jag. men om jag nu efter ngn dag eller så laddar ner en musikvideo till……..ska jag skriva musik EN GÅNG TILL eller hamnar den AUTOMATISKT under den där musiktaggen……….och vad är ett taggmoln? är det alla som hamnar där på hela bloggeriet? alltså: jag har provat en del taggar men när jag klickar där på den sedan när jag ska prova om det fungerar, ja då är det ingenting där!!!!!
Knepigt

30 07 2007
Petra

Alltid lika spännande att läsa!!

11 09 2008
En rejäl en! En aussie! « Nu eller aldrig…

[…] Drömmen om Australien […]

28 12 2008
Inspiration efter jul « Nu eller aldrig…

[…] Drömmen om Australien […]

11 06 2009
Flashbacks « Nu eller aldrig…

[…] Drömmen om Australien […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: